Det är ett hett ämne när man har småbarn, minst sagt. Och hur snabbt man förtränger det. Elise första månader i livet hade vi konstanta skrik varje kväll, vilket jag idag inte ens minns var jobbigt? Men jag vet ju att det var så in i helsike jobbigt.
Och nu när Elise kommit i en stadie där hon vaknar stup i ett om nätterna, ska byta bröst hela tiden när hon äter och inte kan slappna av så håller jag på att bli knäpp. Och jag vet ju att denna tid är över snart, men ändå känner jag mig uppgiven
som om jag aldrig kommer få sova en bra natt i hela mitt liv igen. Tänk, om några få år så sover tjejerna själva i egna sängar och hela nätter. This too shall pass.
Vet ni vad jag längtar och drömmer efter just nu?
När Elise äter annat än helammas.
När tjejerna kan nattas i egna sängar.
Få vakna av mig själv utan barn och väckarklocka och känna mig utvilad.
Kunna ha barnvakt en hel helg och bo på spahotell med Alex.
Kunna ha ett helt dygn för mig själv och kunna tänka en hel mening utan att bli avbruten.
This too shall pass….!