Att få skriva av sig
Jag har bloggat sedan jag var.. 16, 17 år på olika typer av plattformar. De flesta bloggarna är raderade, andra lösenordsskyddade. Innan dess har jag haft ett helt gäng av dagböcker, som ligger sparade i en kartong på kattvinden. Jag tycker om att printa ner vardagliga, både större och mindre, tankar och det bästa är när man nu har blivit väldigt tankspridd och kan gå tillbaka för att förbättra på minnet om hur saker och ting var. Däremot så glöms det av mer och mer nu för tiden att skriva ner vardagliga tankarna, då tiden på något mystiskt sätt försvinner. Nu när jag har börjat jobba så rullar det vardagliga ekorrhjulet på, och jag är livrädd för att jag ska glömma hur den här vardagliga vardagen är. Tiden med hämtningar, lämningar, laga matlådor, läsa sagor för småtjejerna, bada nedkladdade barn efter middagen, skjussa på träningar, rasta hund och allt man gör i all hast utan att ens tänka att det här är det som är livet. Vår vardag är barnens uppväxt.